Magnus Weideskog

Som du vet så bor jag i Hässelby, längst ut på tunnelbanelinjen.
Var jag än ska åka så tar det sin lilla tid så jag brukar roa mig
med att titta på film. Nu vill det sig inte bättre än att jag gång
på gång råkar titta på nåt som får mig att skratta, då menar jag
inte skratta lite inombords utan jag menar att brista ut i ett rejält
gapskratt. Självdisciplinerad som jag är så håller jag tillbaka
skrattet med påföljden att jag ger ifrån mig ett litet fnitter
istället. När jag sitter där och fnittrar som värsta tonårstjejen
så kommer jag på hur jäkla dumt det här måste se ut så jag
stänger av vad jag än tittar på och tittar ut genom fönstret i ett
forsök att sansa mig. Att se min spegelbild i fönstret hjälper inte
direkt mig i kampen mot skrattet utan spär på det hela och jag
börjar igen.

Det är en jäkla ond cirkel.